Rickard Olsson traumatiserad efter skilsmässan – berättar hur det ligger till: ”Behandling”

Hur står det till Rickard?

– Jag står på tröskeln till ett nytt liv! Den känslan är både läskig och fantastisk.

Vad betyder det här i praktiken?

– Där får jag nog vara lite hemlighetsfull, men det handlar om att släppa allt man haft och att hoppa ut i det okända.

Var du ensam i sängen när du vaknade i morse eller hade du sällskap av en vacker madame?

– Jag var ensam själv, jag vaknade med Harry.

Vem är det?

– Harry är min hund. Han snarkar som en 80-årig gubbe. Stor är han också, det är som att dela säng med en pälsbeklädd man! Om jag träffar en tjej så kommer hon och Harry att få slåss om den andra platsen i dubbelsängen.

Är du en sjusovare?

– Nej, jag brukar vakna innan klockan. Däremot kan jag ligga och snooza rätt länge.

Vad dofter eller luktar det i ditt villaområde?

– Just nu mycket eld. Eld och rök. Många grannar eldar kvistar. Även jag. Jag älskar att elda! Kan stå och titta in i en eld i fler timmar, jag står där och mediterar och funderar på livet. Jag kan längta till helgen då jag får elda!

Har du någon kändis inpå knuten?

– Det har jag faktiskt. Två stycken: Jon Olsson och Tareq Taylor.

Hur är Tareq?

– Jättetrevlig, men vi har bara träffats en gång. Jag tror han är skygg. Antagligen beror det på att det är så många som rycker i honom. Tänk dig själv. Han kommer till ett sådant här område. Alla vill säkert bjuda honom på middag – eller bli bjudna.

Jon Olsson, då?

– Han har byggt en barnbacke med lift. Han har till och med pistmaskin på tomten! Det måste vara den enda pistmaskinen i Saltsjö-Boo.

Är du nära vän med någon branschkollega?

– Nej, inte just nu, faktiskt. Den jag var närmast vän med var Adam Alsing. Han är i gott minne bevarad.

Hur var Adam bakom tv-masken?

– Oss kollegor emellan så var han precis så som han var i radio och TV. En glad gamäng. Vi växte upp ungefär samtidigt i radio och TV, framför allt TV. Vi hade samma syn på saker och ting. Vi var jämngamla och hade mycket gemensamt. Det känns väldigt tomt efter honom. Jag har besökt graven flera gånger. Ibland kan jag be att han ska lösa mina problem. Då skickar jag upp små tankar till himlen och säger: ”Adam, du som är där uppe, fixa det här åt mig!”

Vad brukade samtalen mellan dig och Adam handla om?

– Det var mycket medieskvaller, faktiskt. Nästan uteslutande medieskvaller. Vi brukade luncha på Riche. Vi kunde sitta i flera timmar, ibland kom jag hem vid 21.

För en tid sedan gick du igenom en skilsmässa. Med vilket ord vill du sammanfatta den svåra tiden?

– Traumatiserande. Jag borde få traumabehandling för mina fyra senaste år!

Inget ont som inte för något gott med sig, sägs det. Vad har det kommit för gott ur detta?

– Jag tror det var Strindberg som sa att ”man måste gå in i sig själv och möta sitt inre luder”. Man måste göra det för att bli en hel människa. Det har jag tvingats göra.

Berätta om dina föräldrar!

– Mamma, som hette Lisa, var tryggheten personifierad. Hon fanns alltid där och täckte min rygg. Nu har jag ingen som täcker min rygg. Det blir en annan ensamhet, faktiskt. Mamma gick ur tiden 2023.

Pappa, då?

– Han heter Bo-Göran. Jag har aldrig bott med honom, han var helgpappa. Under åren har vi inte haft så mycket med varandra att göra, men det har heller inte varit någon tvist. Däremot har jag bott med styvfar Sven ända sedan 1976 – då det var OS i Montreal. Sven hade både färg-TV, så jag tyckte att det var helt okej att han fick flytta hem till mamma och mig.

Vem är du mest lik till sättet, mamma eller pappa?

– Mamma. Hundra procent.

Till utseendet, då?

– Då skulle jag nog säga pappa, faktiskt. Jag blir mer och mer lik pappa för varje år som går.

Vilken känd böna tycker din dotter att du ska lägga in en stöt på?

– Jag tror att Asta vill att jag ska vara solokvist, faktiskt!

Vad är det bästa med att vara farsa till Asta Olsson, 21?

– Det är att se hur en ung människa blir vuxen. På samma sätt som mamma täckte min rygg, under alla år, så har jag tänkt att jag ska täcka Astas rygg.

Vad kan Asta inte bli riktigt klok på när det gäller dig?

– Det är väl att jag glömt vad vi pratat om. Att jag glömt vad jag sagt. Speciellt när jag predikar för henne – som häromdagen då jag berätta för henne hur man ska tänka kring det här med nervositet. ”Det där säger du alltid”, sa Asta och drog en djup suck.

Vilken del av dig har inte kommit fram i medias rampljus?

– Jag vet faktiskt inte. Jag är som jag är. En gång sa Annie Wegelius, TV-chefen, så här till mig: ”Jag ser dig, jag gillar dig, jag vet vad du gör, för dig är en spade en spade”. Det är ord som jag lagt nära mitt hjärta. Jag avskyr det förljugna. Vad du ser är det du får.

Vad väntar runt hörnet?

– En vinresa till Italien. I morgon bär det av!

Slutligen Rickard, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är precis när jag kommer hem. Jag möts av en glad hund. Ett sådant möte är helt enastående – varenda dag. Det som händer i hunden, när du kommer hem, är det enda som kan liknas vid det här ruset som man känner när man är upp över öronen förälskad i någon. Den typen av känsla går fort över hos oss människor, men hos en hund finns den där varje dag – ett helt liv!

FOTO: TT